Det som håller ihop oss

Gravitationen är det som håller ihop oss. Utan den skulle allt och alla bara återgå till att bli rymdgrus och damm. Det där vi skyr i hörnen. Betalar och får avdrag för att ta bort när vi RUTar. Sand var en gång berg. En gång lava. Kanske korall.

En gång var du gravitationen. Allt kretsade kring dig. Alla kretsade kring dig. Det var så vi fann varann. Du gick förbi och jag sögs in. En hög av damm som blev något. Jag var aldrig ett berg innan. På sin höjd en skånsk kulle.

Men du upphörde. Ingen märkte det utom jag. Jag började nämligen falla sönder jag med. Det började med att tårna kittlade och nageln liksom började smula sig. Trampdynan fnasade oroväckande. Det blev mer och mer damm hemma hos mig. Jag borde ha tagit det på allvar. Ens eget sönderfall borde sätta igång de intre sirenerna. Men i övrigt kändes allt som vanligt eftersom jag slutat känna efter.

Du blev en annan. Så konstigt att ingen annan märkte. Och så konstigt att ingen annan heller märkte när hela mitt vänsterben smulats sönder. Att jag gick där halt bredvid, försökte hålla jämna steg. Var det därför du inte höll min hand längre? För att du visste att den stod på tur?

Men jag hade ju en till…

Jag försökte att vara en annan jag med. Någon som var mer lik den nya du. Men stilen passade inte. Trots att jag nu var ett par storlekar mindre. Jag fick nöja mig med att bara vänta på att upplösas helt.