Idag fikade jag med Lenin
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag klev in på cafét. Mitt i rusningstid. Mjölkskummaren tjöt. En trött eller glad bebis stämde in i kakafonin. Den troligtvis överarbetade baristan sprang runt och torkade bord med en gråbrun trasa i ena handen och samlade in koppar i grå plastback med den andra. Vad vet jag om han var överarbetad? Inget. Men det jag vet är att han log inte en enda gång under de två timmarna jag satt där på cafét. Inte mot någon. Inte ens när Lenin var så otroligt vitsig och roligt, skrattade han – bordsdamerna bredvid skrattade och de hade precis talat om sorgen i att vara änka. Så, det är ändå rimligt att anta att baristan var överarbetad. Något också Lenin kommenterade. Om att baristan var överarbetad. Och drog en hel harang om kraften i arbetare, om vila och en hel massa annat. Och det var väl därför jag var där egentligen. För att lyssna på honom. Ställa lite frågor. Se vad det var för en snubbe. Men är inte Lenin död tänker ni? Får man döpa sina barn till Lenin är en annan tanke? För man kan ju inte fika med en död? Det kan man. Lenin gjorde en Jesus och återuppstod. Han slipade in i mina DM och förklarade hur det gått till. En ganska komplicerad process ändå. Ungefär som att spola tillbaka ett VHS band på en alldeles för gammal spelare.
Men hade jag inte blivit katt-fiskad? Det är en tanke. Och var en tanke jag hade. Ända fram till nu. För den som satt framför mig hade utan tvekan varit död. Det fanns ganska säkra visuella markörer – som ingen annan på cafét verkade ta notis om. De bara fortsatte med sitt. Han doftade som malkulor, eller som jag tror att malkulor doftar eftersom jag är ung och aldrig känt doften (tror jag) men det är ändå till det ordet min hjärna sökte sig för att beskriva doften.
Men egentigen är väl det inte det intressanta. Eller jo men, men vi spar på hela zombie-tanken. För jag fikade med Lenin. Vi tog varsin latte. Han en grillmacka. Jag en sockerkringla. Det var som en dejt. Lite stel början. Vitsighet. Proletariatet-snack. Och sen var han ganska uppmärksam på att han snubbat sig rätt rejält. Jag vara beredd att ha överseende, det var ju Lenin, och en föredetta död person jag hade att göra med. Han kunde gott få hålla låda. Kanske var det doften av malkula, eller annat parfymerat instängt som gjorde att jag inte heller hade sådan lust med att ställa frågor. Men sen frågande han när jag för född och vilket stjärntecken jag hade.
– Tvilling.
Sen blev det tyst. Och så satt vi där. I två timmar. Tanterna på bordet bredvid bad om en autograf. Jag betalade. Och så var det med det.
