Att sätta hjärtat i halsen

När jag kom nedför den kalla trappen mot köket halkade jag till. Benen och fötterna måste fortfarande varit sömndruckna, för jag missbedömde trappstegslängden. Nu går det åt helvete hann jag tänka i de millisekunder hälen gled ner för steget och hälsenan började skrapa mot kanten och huden under strumporna sakta gav vika för trycket. Röven närmade sig stegen bakom och ryggraden förberedde sig för en explosion av smärta. Skulle jag även slå hål på skallen, och någon skulle hitta mig i en pöl av mitt eget blod? Men det blev inget av med det. Jag liksom bara satte mig ner med ett lätt “ouff”. Odramatiskt. hade det varit. Om jag inte fått hjärtat upp i halsgropen.

Ljudet ouff var inte ett smärtljud. Det var helt enkelt när hjärtat kilades fast. Det kändes obehagligt. Som när man av hunger eller allmän girighet bara råkat svälja mat i fel strupe. Men nu var det hjärtat och inte mat. Det började bulta i halsen. Och morgonkaffet kom helt av sig, det gick helt enkelt inte att svälja. Jag försökte flera gånger, men slutade då det blev för mycket kaffe på golvet och kläderna.

Jag gick till badrummet och stirrade på min spegelbild. Jag var lika oattraktiv som vanligt, om än med en liten bula på halsen. Så ingen stor förändring. Fast jag hade fått lite mer färg på kinderna. Något positivt i alla fall.

Jag gick ut i garaget och började rota fram mitt hopprep. Tänkte att jag skulle kunna studsa ner hjärtat. Men efter ett par hopp fick jag ge upp. Jag kan inte säga om det var konditionen eller om hjärtat gjorde så att jag fick mindre syre, men det gick inte. Hjärtat satt där det satt.

Skulle jag dö såhär? Törsta ihjäl? Allt för att jag halkade och satte hjärtat i halsgropen.