Jag grät ett hav

Ibland tar sorgen aldrig slut. Vissa påstår att den gör det. De har aldrig drunknat av sin egen sorg.

Det var en tisdag för ett par år sedan. “Det verkar bli regn”, sa en kollega och började packa ihop för att gå hem för dagen. “Det verkar det bli”, svarade jag” och kände stormen ta fart i magtrakten. Först som ett diffust hummande. Sen kände jag hur hela kroppen skvalpa. Vi hade jobbat i hop ett par år och han som kände stormen med i knäna. Som på gamla tider. Visste att mer blir det inte av dagen. Vi slog följe nedför trappan. Och vid vårt vanliga “vi ses imorgon” så ljög jag samtidigt som första tåren föll i takt med regnet. Men det var ingen lögn som skulle orsaka sorg. Och då är det okey med en lögn.

Det är bra med regn. För naturen. För människor som gråter och inte vill bli sedda. Ingen vill prata i regnet. Alla bara skyndar. Inne är det en annan femma. Då vill alla prata om regnet.Och ser när man aldrig torkar upp.

Det är dåligt med gråt inne. Kläderna blir bara blötare och blötare, tyngre och tyngre. Vätan kan inte bortförklaras. Det som hänger på tork blir frasigt. Jag hämtade min mopp och började torka. Något skulle man väl ha att göra? Svepte den ynkliga, billiga moppen fram och tillbaka, vred ur. Pausade för att att värma på soppa. Det var en gryta när jag började. Men i takt med tårarna blev det en soppa.

Är det något jag lärt mig av att gråta är det hur viktigt salt är. Man blir yr tillslut när man inte ersätter det urgråtna. Att koka en soppa eller vad som från början är en gryta, på sina tårar, det är cirkulärt. Och cirkulärt är bra är en annan sak jag lärt jag. Jag kan mycket. Det är inte därför jag gråter.

Jag sjukanmälde mig. HR-personal frågar inte varför. De vill bara ha sjukintyg. Jag photohoppade ihop ett sådant. Photoshop är en tredje sak jag kan.

Ett par dagar senare hade jag slutat att försöka moppa upp mina tårar. Grannarna klagade på en vattenläcka till styrelsen. Jag gav rörmokaren som knackade nycklarna till min lägenhet och ringde försäkringsbolaget. (Vem äger ansvaret för en vattenläcka orsakad av tårar? Är det själva orsaken till tårarna man ska stämma?)

Jag begav mig till stugan. Där fanns det inga grannar och inga rörmokare. Förutom Kurt som varit just f.d. rörmokare och nu var en pensionärs-granne, ett par hundra meter bort. Han grät också ofta. Ibland gråter vi tillsammans. Han för att han är full och saknar sina barn som han har glömt hur gamla de är. Jag för att sorgen intagit mig.

Och där satt jag i stugan och bara grät. Jag bildade bäckar från från farstun. Bävrar kom och skapade en fördämning. När de kom simmandes upphörde gråten. Byttes ut mot förundran. Men när de var klara och simmade iväg, började gråten igen. Det blev en sjö.

Jag fiskade med sorgen.

Jag promenerade med sorgen. Snubblade med den.

Jag fortsatte att äta med sorgen.

Jag såg sjön förvandlas. Blir mörkare. Sträckas ut. Kurt hade byggt en ark. Egentligen var det bara en eka med en tältduk uppspänd. “Rädda sig den som kan från sorgen” skrek han ut i världen och tuffade bort. Jag vinkade och fortsatte med mitt. “Rädda sig den som kan”. Men jag kunde inte. Så jag grät ett hav. Och likt Virginia Wolf, gick jag ut i det, med stenar i fickorna och försvann.